Jag har nu gjort iordning mig och känner mig redo för jobbintervjun senare idag.. Men däremot känner jag mig snurrig och konstig i hela kroppen.. Ögonen vill inte rikigt hållas uppe och jag vet inte vad de är som är på tok? Hoppas alla fall att det kommer att försvinna innan det är dags att åka. Det handlar inte om att jag är nervös för de är jag inte, inte de minsta faktiskt.. Jag känner att det kommer att gå hur bra som helst och att jag kommer att säga kanon bra saker som leder till att jag kommer att få jobbet! ;) Måste ju få vara lite självsäker!

Men innan det är dags att ta och åka iväg på intervjun så måste jag ta och laga mat även om jag verkligen inte känner för att ta och göra det.. Magen skriker efter mat just nu då jag inte har ätit något sedan frukost idag vid halv tio tiden.

Idag ska de lagas beef shanghaii och det är så otroligt gott, min söta mor köpte med sig det när hon var i Holland över nyår då det inte går att få tag på i Sverige.. Mycket konstigt i min mening då tillverkaren är knorr..

Kanske skulle ta och ringa eller maila till knorr och säga att det är helt tokigt att det inte finns i Sverige.. ;) hmm, ska jag genom föra de?

Nee nu pallar jag inte sitta här mer och jag tänker ta och börja med maten och ringa min fina..

  Rädsla nr 5: "Det är ej verkligt"

Blir det för bra och för lyckligt i ett förhållande så drar sig barn till alkoholister sig undan. Det känner sig inte bekant med situationen och vill förstöra för att det inte känns verkligt. Just när partnern svävar på små rosa moln och tycker att förhållandet är på topp så saboteras det genom ett gräl. Då gäller det för partnern att hålla fast och ta det med ro. Förmodligen så inser Dom vad Dom ställt till med och inser vad det gjort. Men fortfarande så känner det sig skyldiga och ångerfulla och undrar hur man kan älska Dom. Det känner ju sig så hemska som ställer till med gräl och kanske t.o.m gör slut och bränner sin egen lycka.

Det här kändes rätt in i mitt hjärta och jag har alltid tänkt är de något fel på mig?! Varför kan jag inte bara ta och vara lycklig och få känna att min sambo verkligen älskar mig. Jag har aldrig låtit honom komma för nära och jag har aldrig berättat allt om mig själv till honom för att det är för svårt att utelämna sig själv sådär mycket till någon annan.

Så fårt det har vart en bra och otroligt lycklig period mellan mig och min sambo har jag dragit mig undan och fått allting att bli ett gräl. De flesta av alla gräl är mitt fel och jag skäms över allt smått vi bråkar om hela tiden pga av mig och min osäkerhet. Men att ändra ett mönster som jag levt efter under 20 år är knappast det lättaste att göra och även om jag försöker så är de lättare att hela tiden falla tillbaka. Men jag har ändrat på mig och blivit en bättre människa en vad jag vart tidigare och jag fortsätter att försöka hela tiden och en dag i framtiden så kommer jag ha nått ditt jag har velat nå.

Jag beundras av min sambo som orkar med mig och mitt sätt att vara på och mitt sätt att hantera olika situationer, men jag kommer nog aldrig förstå hur han kan älska mig så som han gör och jag kan inte förstå att han alltid ställer upp och finns för mig. Det får nog alltid till och bli ett mysterium!

Jag vet att jag är lyckligt lottad som träffat världens finaste människa och att jag får kalla honom för min och att bara få vakna brevid honom varje morgon är en gåva i sig. Han är min tryggahamn i livet och jag kommer aldrig att bli så rik att jag har råd att förlora honom. <3