Sitter just nu och kollar på filmen som går på sexan eller kollar och kollar kan jag ju inte påstå direkt sitter mest och sneglar på den då jag sitter med datorn i knät och ska snart ta och kolla på andra avenyn. Men först ska ta och uppdatera lite här på bloggen. Känns så roligt att ha skaffat en ny blogg och börja på ny kula det känns great att kunna göra det! Dagen idag har vart ganska lugn. Jag har bakat lite kladdkakemuffins och diskat och sedan pluggat lite matte. Vill man bli bra på något och lära sig så måste man ligga i. :)) Sedan kom min vän J hit som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Det var super roligt att umgås med honom idag då det var ett tag sedan jag träffade honom då det alltid har kommit något i mellan våra bestämda besök. Vi satt och drack kaffe och fikade och snacka en massa. Härligt! Vid halv åtta åkte han  hem för att han skulle hjälpa sin kompis flickvän med att komma in i porten. Då ställde jag mig för att ta och laga lite mat. Idag blev det pennepasta och köttfärsås. Mumma!

Messade lite med mamma idag och vi bestämnde att de skulle komma hit på lördag, tråkigt att min styvpappa inte kommer att komma med men han kunde inte för att han ska jobba i 2 veckor i Göteborg. Ska bli roligt att träffa mamma igen då man inte träffar henne speciellt ofta. Svårt att få ihop att ses för det är ju så mycket på olika håll hela tiden. Det är det jobbigaste när man bor i två olika städer! Men det blir lättare sen när A har sitt körtkort och man kan åka när man känner för de och inte behöver passa bussar också.

Jag har tänkt börja att skriva hur det är att leva med oss vuxna barn till alkolister, hur det är att leva tillsammans med oss menar jag såklart då jag hittade många punkter på en internet sida så jag hade tänkt ta och lägga upp en punkt varje dag och det kommer ligga under kategorin beteende.

Jag tycker det är intressant att läsa och tror att det kommer att intressera fler utav er som följer min blogg. Det mest intressanta är att det faktiskt stämmer in på mig hur jag är tillsammans med min sambo A. Men det som är unikt är självklart hur man kunnat ta fram det som fakta. Skulle vara roligt att se i en statistik hur många det faktiskt är som det stämmer in på.

Nu blir det att tvätta av sig sminket och borsta tänderna och krypa ner i sängen och glo på andra avenyn som är en utav de serier jag faktiskt följer. Jag har väldigt lätt för att tappa intresset för en serie men jag har inte gjort de ännu på andra avenyn. Jag älskade one tree hill innan men jag tycker bara att den serien har blivit lame och trist. Men jag kollar fortfarande på de för att jag vill se hur de slutar men jag sitter inte bänkad framför tv:n och kollar utan jag kollar när jag känner att jag har väldigt tråkigt.

Sov gott & dröm sött!

Allt man är med om som barn tar man med sig mer eller mindre hela livet, man lägger det i ryggsäcken och bär om kring på det, bra som dåliga minnen. Om man agerar och resonerar på olika sätt beroende på vad man fick vara med om som liten eller under hela ens liv. Därför kan också ens egna åsikter påverkas utav det man vart med om som barn och självklart kan åsikterna ändras med åren, man kan ju lära sig att tänka annorlunda.

Hela livet är en process där vi lär oss saker, där vi får uppleva saker och de sakerna tar vi med oss oavsett om vi vill eller inte. De saker som är skrämmande minns vi starkast medan de saker som är fina minns vi fast inte lika starkt.

För när vi tänker tillbaka på fina minnen så blir vi ofta varma i kroppen och man får fram ett leende och samma sak händer inte med kroppen när man tänker tillbaka på något dåligt minne som man minns ännu starkare.

Att vi reagerar olika på minnen beror på olika saker för vi alla människor har ju med oss olika saker i ryggsäcken. men jag är helt övertygad om att en enda händelse kan förstöra en annan människas liv för resten av livet. Sedan kan man påverkas av olika saker och de saker som påverkade oss kan hänga med i hela livet, på olika sätt.

Vissa saker kan man jobba bort, en del saker försvinner med tiden medans andra saker inte försvinner alls. En del saker försvinner bitvis men en enda liten bit hänger kvar. Av både vana och för att det är svårt att vli av med det helt. Som tex; Jag var med om en sak när jag var 17 och det sitter fortfarande i men det hemskaste av den händelsen hänger kvar medan detaljer börjar suddas ut då de gått 3 år sedan de hände och då börjar man bearbeta det och när man tror att man bearbetat färdigt det och kan lägga det bakom sig så upptäcker man att det finns bitar som inte alls är klara att lägga bakom sig. Att man faktiskt påverkas mer en vad man tror av olika händelser när man var barn.

Allt för att vuxna människor inte tänker på att det finns ett barn, eller en människa som är påväg ut i vuxenvärlden med i bilden. Och att det barnet faktiskt kan ta så stor skada att den egentligen omedvetet bearbeta det i många år efter händelsen. Om jag fick välja skulle jag hålla mina små syskon borta från allt de onda för resten av deras liv. Att det inte skulle få vara med om något mer hemskt alls under deras uppväxt eller under deras liv, men jag vet att jag inte kan det. Och sedan vet jag inte fall det hade vart så nyttigt heller. Nu efteråt vet jag inte om jag hade velat att mina föräldrar eller anhöriga gjort så emot mig. För det är trots allt mina erfarenheter som gjort mig till den jag är idag.

Egentligen vill jag helst utav allt ligga i sängen och dra täcket över huvud och bara ligga där och försöka gömma mig från mina tankar och mig själv. För de senaste dagarna har jag inte riktigt vart mig själv och känner inte igen mitt beteende. Fast å andra sidan så finns de saker i mitt huvud som snurrar som virvelvinden efter allt kring pappa den senaste tiden. Oron för honom gnager inuti mig, kommer jag någonsin kunna släppa taget och leva mitt liv och köra mitt race utan att pendla fram och tillbaka hela tiden? Ena dagen kan jag känna att ingenting kan förstöra mig och ingenting kan förstöra mina planer och mitt race och nästa dag är det helt tvärtom. Going Crazy!

Kan inte allt någon gång bara vara frid och fröjd, precis som i alla sagor med lyckligt slut, jag menar varför kan inte mitt liv vara som askungens eller rödluvans? Fast å andra sidan vem har någonsin sagt att livet ska vara lätt? Och hur hade man vetat vad lycka var om man aldrig känd sorg? Detta är frågeställningar som man bara kan spekulera kring som man nog aldrig kommer att få ett bra svar på.

Till dagen idag så sitter jag fortfarande i morgonrock och håret åt alla håll och försöker klia bort tröttheten i ögonen, fast utan resultat. Jag sitter här och försöker samla kraft och energi nog för ta och duscha. För vid tre tiden kommer min underbara vän J hit. Länge sedan jag träffade honom nu och jag saknar honom jätte mycket! Där har vi äkta vänskap på högnivå. Det är en sådan vän man kan räkna med i vårt och torrt!

Innan han kommer ska det ju hinnas diska och fixa något att fika för jag lovade honom fika och då måste jag ta och baka något då nästan allt är slut. Det mesta utav fikat tog ju slut när moster och hennes familj + mormor var här för någon helg sedan.

På tal om moster så pratade jag lite med henne tidigare idag och det hade tydligen snöat ganska rejält på vissa ställen i Jönköping medan här så har det bara kommit lite snöflingor och när de landat på marken så har de smält bort. Tycker det är tråkigt att den ska försvinna lika fort som den kom, det är ju så jäkla mysigt när snön ligger på marken och man kollar ut från fönstret och man ser att allt är snöklätt! Det är mysfaktor det.

I allmänhet har denna dagen vart ganska trist, det har inte har inte hänt speciellt. Förrutom att telefonen har gått varm. Jag pratade med min styvmamma om allt som händer just nu kring min pappa och det kändes skönt att höra sanningen ifrån henne och inte från alla andra. Men jag är glad för hennes skull att hon träffat någon som hon känner sig riktigt lycklig tillsammans med. Fast jag tycker det verkligen är tråkigt att det inte längre funkade mellan henne och pappa då jag älskar min styvmamma fast att vi har haft våra duster och tjaffs sinns i mellan. Mest utav allt tycker jag att hon är en stark kvinna som orkat stå ut med allt kring pappa under alla dessa år, hans drickande är ju fruktansvärt jobbigt för oss alla och jag kan verkligen tänka mig hur jobbigt det har vart stund tals för henne då hon också har mina syskon att tänka på. Tänk om hon också hade gjort samma saker emot pappa? Då hade han kanske förstått lite bättre. Hoppas bara att pappa inser ganska snart att han förlorar så mycket på hans alkoholvanor en vad han vinner på det. Han har schabblat bort min barndom och min uppväxt och nu gör han samma sak med mina små syskon. Jag förstår inte hur han då kan säga att han att han tycker det är jobbigt att han missade min och har haft sådan ångest över det ändå kan han göra samma sak igen.

Men under de senaste halvåret eller ja sedan han muckade så har han inte riktigt vart den pappa jag känner, jag vet inte vad som hände när han satt inne men något måste de ha varit. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att ha en pappa som dricker och väljer det framför familjen men det som gör ondast är att se min familj må dåligt över det. Jag önskar ibland att jag var superkvinnan och kunde fixa allt och skulle det gå fel ibland så skulle jag kunna rätta till det. Men som jag skrivit tidigare idag tänker jag kämpa för att kunna må bättre i mig själv och slippa känna all den ångesten över att min pappa faktiskt är alkoholist. För varför ska jag ta och lägga så mycket energi på att må dåligt och skämas för något jag inte gjort fel utan det som pappa gjort fel. Jag tänker fortsätta vara stark nog att klara det och tillsammans med min sambo A, kommer jag att klara det. Jag vet att jag kommer göra det och jag måste det för min egen skull.

Utöver alla dessa funderingar om pappa och pratande med min styvmamma så har jag faktiskt hunnit med att göra lite nytta här hemma som att ta tag i den stora disken som stod där på diskbänken och skrek efter att få bli diskat. Sedan har jag tagit och räknat lite matte för att nationella provet närmar sig med stormsteg och jag är verkligen nervös över det kommer att gå för att jag SKA verkligen ta och klara kursen. Jag accpeterar inte att inte klara kursen. Jag ligger i och tillslut kommer det att löna sig att göra det. :)

För även om jag har svårt att tro på min egna förmåga att klara något så har jag min sambo A, hans föräldrar och min moster osv som tror på mig och puschar mig att klara det och bli bättre hela tiden. Tack snälla ni som verkligen hjälper mig med det. <3

Jag hoppas att morgondagen kommer att bli mindre tankesprid och roligare en den här dagen har vart. :)

Jag hittade ett blogginlägg igår som tilltalade mig väldigt mycket. Som handlar om vuxna barn till alkoholister. Där finns 13 punkter hur man blir som människa om man är ett vuxet barn till en alkoholist. Jag trodde aldrig att min personlighet grundade sig så starkt på hur min uppväxt har vart. På alla punkter finns det faktiskt sanning på svart och vitt hur min personlighet grundat sig på att min pappa är alkoholist. Även om jag själv inte vill erkänna att min personlighet byggts upp utav min pappas alkoholism.

  Vuxna barn till alkoholister gissar sig till vad som är normalt.

 
Kanske inte så mycket nu när jag blivit äldre men under min tonårstid så fick jag jag gissa mig ganska mycket till hur jag skulle vara och hur jag skulle göra för att bli omtyckt och känna mig behövd. Nu har jag ju alltid haft min mamma som tillrättavisat mig när jag var yngre, eller hon försökte alla fall. För jag körde alltid mitt eget race och lyssnade inte speciellet noga på vad hon tyckte.

  Vuxna barn till alkoholister har svårt att fullfölja ett projekt.

 
Extremt svårt, och det har jag alltid haft. Om projektet är för svart blir det alltid halvfärdigt eftersom jag inte har koncentrationen till att fortsätta. Jag ger väldigt lätt upp, det gäller egentligen allting även om jag bestämmer mig för att jag ska bli färdig så ger jag upp när de är halvfärdigt för att jag har dåligt tålamod.

  Vuxna barn till alkoholister ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning.

 
Yepp, när jag var yngre så ljög jag fruktansvärt mycket speciellt när det var enklare att tala sanning. Men ju äldre jag har blivit så har det försvunnit och jag kan inte längre ljuga och är riktigt dålig på de och mina lögner lyser igenom och jag har väldigt svårt idag för människor som ljuger.

  Vuxna barn till alkoholister dömer sig själva utan förbarmande.

 
Jag dömer alltid mig själv hårdast oavsett vad det gäller, jag ställer jätte höga krav på mig själv och går dem inte som jag vill så dömer jag mig själv stenhårt.

Skulle de hända något i min omgivning tror jag alltid att det är mitt fel.

  Vuxna barn till alkoholister har svårt att ha roligt.

 
Jag har alltid tillåtit mig själv att ha roligt så denna punkt stämmer inte in på mig. Men vissa kvällar har man ju roligare en andra och ibland sitter man ganska osocial och har tankarna någon helt annan stans men det är bara mänskligt att ha sådana kvällar och dagar.

  Vuxna barn till alkoholister tar sig själva på mycket stort allvar.

 
KORREKT! Jag tar mig själv på största allvar. Allt jag gör och allt jag säger är så mycket allvar bakom att jag tror att jag spyr på mig själv ibland. Ibland kan de vara lite svårt att släppa det där stora allvaret och man håller tillbaka på sig själv som person.

  Vuxna barn till alkoholister har problem med nära relationer.

Nja det stämmer till hälften, jag har inga problem med nära relationer men jag har svårt att släppa in dem på livet. Och det brukar oftast bli fel innan de kommer så långt, kommer de så långt är de inga problem. Men vägen dit är.

  Vuxna barn till alkoholister överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.

  
Det gör jag absolut, en känsla av panik växer i hela kroppen på mig och jag blir väldigt ledsen, gråter mycket och oroar mig osv om de händer något i mitt liv som jag inte har kontroll över.

Jag tror att jag oroa mig mer än vad som egentligen är nödvändigt och vid de tillfällerna skulle jag ge min högra hand för att kunna se in i framtiden.

  Vuxna barn till alkoholister söker ständigt godkännande och bekräftelse.

 
Ja, båda delarna. Jag frågar alltid min sambo innan jag gör någonting och skulle aldrig kunna göra något utan att jag talat med honom tidigare. Ska jag exppelvis ta och träffa en kompis så hör jag alltid med honom först. Det är ganska jobbigt faktiskt men det är något man lärt sig att det är så det är.

Jag vill höra ifrån andra människor att jag är bra att jag ser bra ut osv, jag blir glad utav det och växer ganska mycket inombords utav att få höra det. Expempelvis att jag vart duktig efter ett prov i skolan eller wow vad fint du har gjort de hemma idag. Jag behöver verkligen det för att känna att jag är bra och att jag duger precis som jag är.

Vuxna barn till alkoholister uppfattar sig själva som annorlunda.

Jag vet inte ifall jag ser mig sälv som annorlunda men de känns som om INGEN förstår mig. Det känns som om alla mina åsikter och tankar skiljer sig ifrån mängden.

  Vuxna barn till alkoholister är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga.

Stämmer, för mitt ansvarstagande är övedrivet. Om vi tar min sambo till exempel så ber jag aldrig om hjälp med att fixa saker här hemma som ska göras. Jag har väldigt lätt att ta på mig ansvar för andras saker också. Gör jag något som innebär ansvar så är de alltid 120% istället för 100%

  Vuxna barn till alkoholister är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det.

Korrekt, hos mig för man hur många chanser som helst även om perosnen ifråga inte förtjänar dem. Man kan såra mig hur många gånger som helst för att sedan kunna komma tillbaka och jag ger allt och lite till för den personen. Så mycket så att jag ofta glömmer bort att sätta mig själv i första hand. Vilket inte är något possetivt.

  Vuxna barn till alkoholister är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag.

 Det stämmer, jag vet inte hur många sömnlösa nätter som jag försöker reda ut mitt förflutna. Jag tänker mycket på vad som hade hänt om jag gjort så eller om jag gjort så. Jag funderar väldigt mycket på mina misstag genom livet och vad jag hade kunnat ändra på för att inte begå de misstagen.

Jag har nu fått en förklaring på svart och vitt hur jag är som person. Att läsa detta var extremt jobbigt. Jag visste att jag hade blivit påverkat av att pappa är alkoholist kunde aldrig i mina vildaste drömmar trott att hela min personlighet blivit formad utav pappas missbruk. Detta blogginlägg var väldigt nyttigt för mig att läsa och begrunda. Jag fick ett svar, ett svar på hur det egentligen påverkat mig så undermedvetet.

 Jag har haft olika bloggar fram och tillbaka i ca 3 år och ni som följt mig tidigare och ni som känner mig peronligen har säkert någon gång läst inlägg ifrån mig där ni sett att detta stämmer. Jag kämmer mig samtidigt ledsen för att jag ville inte att min pappas val och sätt att leva skulle påverkat mig så mycket. Jag ville att en del av mig skulle ha jag ha format själv och utvecklat, inte att pappas alkoholvanor skulle forma mig till den jag är idag. Samtidigt blir jag väldigt arg, bitter och galet förbannad på pappa. Hur kunde han göra såhär, hur kunde han!!

Men sedan inser jag att han inte är medveten om hur mycket han gjort oss andra. Och kommer nog aldrig bli medveten om det.

Dessa punkterna är ju ingenting att vara stolt över att bära, samtidigt som jag genom många år försökt intala mig att pappas alkholism fört något possitivt med sig. Att jag försöker vara stolt över den jag är. Men hur ska man kunna vara stolt över att ha dessa 12 punker som personlighet. Samtidigt som jag är enormt glad att jag läste det och fick allt på svart och vitt hur mycket det påverkat mig. Jag kunde aldrig i mina vildaste drömmar kunnat tro att mitt kontrollbehov kom därifrån eller att jag haft svårt att släppa in någon nära inpå berodde på min pappas alkohol vanor.

Men samtidigt skulle jag vilja fråga eller rättare sagt skrika ut till honom, det var såhär du gjorde mig pappa, är det verkligen sådan du ville att jag skulle bli?

Detta är starten på mitt nya liv där jag bestämt mig för att jag ska vara öppen och inte förfina min verklighet.

 Detta är bloggen där allt är sanning och bara min sanning och mina känslor. Men mest utav allt så är denna nya bloggen för att jag ska må bättre i mig själv och bearbeta all den sorg och smärta som jag bär på och som kan låta mig ligga sömnlös på nätterna. Jag kommer aldrig kunna fly från mitt förflutna som jag tidigare försökt göra för den har hunnit ifatt mig och skrattat mig rätt upp i ansiktet, tror du att du kan fly ifrån mig jag kommer alltid i kapp dig för jag är snabbare en vinden och gör ondare en knytnäve slag.

Så  nu är det dags för mig att ta itur med mitt förfluttna

 och bearbeta det på riktigt och skriva precis som det är istället för att dölja delar utav den. Jag är stark och kommer fortsätta att vara det och jag är en krigare och kommer aldrig att ge upp under de tuffa perioderna i mitt liv. Jag är stark , kanske inte fysiskt men psykiskt är jag en väldigt stark människa och även om jag mår dåligt över hur mitt liv blivit så vet jag att efter regn kommer solsken och allt löser sig bara man tror på sig själv och vågar tro på en ljusare framtid. En dag är det jag som kommit längst genom inte ha gett upp även om ingen kanske tror på mig och min förmåga så vet jag att det finns där och att den kommer att ta mig långt här i livet. GO GIRL COUSE YOU CAN DO IT!

Jag tänker bli den tjejen som jag drömmt om så länge och jag ska ta mig till toppen och skrika ut min glädje efter att jag har kommit dit. Never leave and never give in.

Nu var det länge sedan jag tog och postade ett inlägg här på bloggen om det jag först och främst ville att man blogg skulle handla om, vuxna barn till alkoholister helt enkelt! Därför tänker jag ta och fortsätta det här med räddslor angående partnersskap.

  Rädsla nr 4: "Det spelar ändå ingen roll"
När man växer upp i en deprimerad miljö som man gör i ett alkoholisthem så utvecklas en deprimerande livsstil. När man är deprimerad tycker man att inget egentligen spelar någon roll. Den attityden är också ett försvar; "Om jag bestämmer mig att inget spelar någon roll blir jag mindre sårad om något går snett. Om jag bryr mig så blir jag förtvivlad om något går fel." Tyvärr så uppfattas man nonchalant och oartig p.g.a att man är osäker och har en dålig självkänsla. Dom vill heller aldrig tro att Dom är älskade, men kräver ständigt bevis på motsatsen.

Jag tar och börjar från början om att man som ett vuxet barn till en alkoholist utvecklar en deprimerande livsstil, det kan jag hålla med om till viss del för att man känner att man inte vill bli för glad eller för exalterad över någonting och ser allt med ganska negativa ögon. För om man säger att ingenting spelar någon roll så tror man tillslut på att det inte gör det. Lättaste vägen att ta! Jo för att när man lever med en förälder som är fast i spritens träsk så blir man lätt sviken och sårad och man bygger upp en mur just för att inte bli sårad och sviken lika lätt hela tiden så då rycker man hellre på axlarna tillslut och säger att det inte spelar någon roll.

Men jag kan inte instämma att det är för att man har dålig självkänsla man utger sig för att tycka att ingenting spelar någon roll utan det är för att man ska rädda sitt eget skinn och överlevnad från att inte hamna där själv. Sedan är man verkligen osäker som person då man inte tror att någon kan tycka om mig endast för att jag har haft en förälder som fastnat i spritens grepp! Det är någonting man verkligen får ta och arbeta med och jag är nu idag 20 år men jag har fortfarande en jätte bit kvar innan jag kan säga att jag inte är osäker på hur länge jag får behålla min älskade a eller att hur länge kommer mina vänner tycka om mig och vad tycker de egentligen om mig och mitt beteende som speglas in i min bakgrund? Ja det går ta många tanke ställningar kring det här.

Sedan till den sista punkten med att man ständigt kräver bevis på att sin partner älskar än, det gör jag hela tiden och får jag inte det utav honom så söker jag de hos mina vänner för mig är de hela tiden viktigt att känna att någon behöver mig och att någon uppskattar mig som person.