Allt man är med om som barn tar man med sig mer eller mindre hela livet, man lägger det i ryggsäcken och bär om kring på det, bra som dåliga minnen. Om man agerar och resonerar på olika sätt beroende på vad man fick vara med om som liten eller under hela ens liv. Därför kan också ens egna åsikter påverkas utav det man vart med om som barn och självklart kan åsikterna ändras med åren, man kan ju lära sig att tänka annorlunda.

Hela livet är en process där vi lär oss saker, där vi får uppleva saker och de sakerna tar vi med oss oavsett om vi vill eller inte. De saker som är skrämmande minns vi starkast medan de saker som är fina minns vi fast inte lika starkt.

För när vi tänker tillbaka på fina minnen så blir vi ofta varma i kroppen och man får fram ett leende och samma sak händer inte med kroppen när man tänker tillbaka på något dåligt minne som man minns ännu starkare.

Att vi reagerar olika på minnen beror på olika saker för vi alla människor har ju med oss olika saker i ryggsäcken. men jag är helt övertygad om att en enda händelse kan förstöra en annan människas liv för resten av livet. Sedan kan man påverkas av olika saker och de saker som påverkade oss kan hänga med i hela livet, på olika sätt.

Vissa saker kan man jobba bort, en del saker försvinner med tiden medans andra saker inte försvinner alls. En del saker försvinner bitvis men en enda liten bit hänger kvar. Av både vana och för att det är svårt att vli av med det helt. Som tex; Jag var med om en sak när jag var 17 och det sitter fortfarande i men det hemskaste av den händelsen hänger kvar medan detaljer börjar suddas ut då de gått 3 år sedan de hände och då börjar man bearbeta det och när man tror att man bearbetat färdigt det och kan lägga det bakom sig så upptäcker man att det finns bitar som inte alls är klara att lägga bakom sig. Att man faktiskt påverkas mer en vad man tror av olika händelser när man var barn.

Allt för att vuxna människor inte tänker på att det finns ett barn, eller en människa som är påväg ut i vuxenvärlden med i bilden. Och att det barnet faktiskt kan ta så stor skada att den egentligen omedvetet bearbeta det i många år efter händelsen. Om jag fick välja skulle jag hålla mina små syskon borta från allt de onda för resten av deras liv. Att det inte skulle få vara med om något mer hemskt alls under deras uppväxt eller under deras liv, men jag vet att jag inte kan det. Och sedan vet jag inte fall det hade vart så nyttigt heller. Nu efteråt vet jag inte om jag hade velat att mina föräldrar eller anhöriga gjort så emot mig. För det är trots allt mina erfarenheter som gjort mig till den jag är idag.

Jag hittade ett blogginlägg igår som tilltalade mig väldigt mycket. Som handlar om vuxna barn till alkoholister. Där finns 13 punkter hur man blir som människa om man är ett vuxet barn till en alkoholist. Jag trodde aldrig att min personlighet grundade sig så starkt på hur min uppväxt har vart. På alla punkter finns det faktiskt sanning på svart och vitt hur min personlighet grundat sig på att min pappa är alkoholist. Även om jag själv inte vill erkänna att min personlighet byggts upp utav min pappas alkoholism.

  Vuxna barn till alkoholister gissar sig till vad som är normalt.

 
Kanske inte så mycket nu när jag blivit äldre men under min tonårstid så fick jag jag gissa mig ganska mycket till hur jag skulle vara och hur jag skulle göra för att bli omtyckt och känna mig behövd. Nu har jag ju alltid haft min mamma som tillrättavisat mig när jag var yngre, eller hon försökte alla fall. För jag körde alltid mitt eget race och lyssnade inte speciellet noga på vad hon tyckte.

  Vuxna barn till alkoholister har svårt att fullfölja ett projekt.

 
Extremt svårt, och det har jag alltid haft. Om projektet är för svart blir det alltid halvfärdigt eftersom jag inte har koncentrationen till att fortsätta. Jag ger väldigt lätt upp, det gäller egentligen allting även om jag bestämmer mig för att jag ska bli färdig så ger jag upp när de är halvfärdigt för att jag har dåligt tålamod.

  Vuxna barn till alkoholister ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning.

 
Yepp, när jag var yngre så ljög jag fruktansvärt mycket speciellt när det var enklare att tala sanning. Men ju äldre jag har blivit så har det försvunnit och jag kan inte längre ljuga och är riktigt dålig på de och mina lögner lyser igenom och jag har väldigt svårt idag för människor som ljuger.

  Vuxna barn till alkoholister dömer sig själva utan förbarmande.

 
Jag dömer alltid mig själv hårdast oavsett vad det gäller, jag ställer jätte höga krav på mig själv och går dem inte som jag vill så dömer jag mig själv stenhårt.

Skulle de hända något i min omgivning tror jag alltid att det är mitt fel.

  Vuxna barn till alkoholister har svårt att ha roligt.

 
Jag har alltid tillåtit mig själv att ha roligt så denna punkt stämmer inte in på mig. Men vissa kvällar har man ju roligare en andra och ibland sitter man ganska osocial och har tankarna någon helt annan stans men det är bara mänskligt att ha sådana kvällar och dagar.

  Vuxna barn till alkoholister tar sig själva på mycket stort allvar.

 
KORREKT! Jag tar mig själv på största allvar. Allt jag gör och allt jag säger är så mycket allvar bakom att jag tror att jag spyr på mig själv ibland. Ibland kan de vara lite svårt att släppa det där stora allvaret och man håller tillbaka på sig själv som person.

  Vuxna barn till alkoholister har problem med nära relationer.

Nja det stämmer till hälften, jag har inga problem med nära relationer men jag har svårt att släppa in dem på livet. Och det brukar oftast bli fel innan de kommer så långt, kommer de så långt är de inga problem. Men vägen dit är.

  Vuxna barn till alkoholister överreagerar på förändringar dom inte har kontroll över.

  
Det gör jag absolut, en känsla av panik växer i hela kroppen på mig och jag blir väldigt ledsen, gråter mycket och oroar mig osv om de händer något i mitt liv som jag inte har kontroll över.

Jag tror att jag oroa mig mer än vad som egentligen är nödvändigt och vid de tillfällerna skulle jag ge min högra hand för att kunna se in i framtiden.

  Vuxna barn till alkoholister söker ständigt godkännande och bekräftelse.

 
Ja, båda delarna. Jag frågar alltid min sambo innan jag gör någonting och skulle aldrig kunna göra något utan att jag talat med honom tidigare. Ska jag exppelvis ta och träffa en kompis så hör jag alltid med honom först. Det är ganska jobbigt faktiskt men det är något man lärt sig att det är så det är.

Jag vill höra ifrån andra människor att jag är bra att jag ser bra ut osv, jag blir glad utav det och växer ganska mycket inombords utav att få höra det. Expempelvis att jag vart duktig efter ett prov i skolan eller wow vad fint du har gjort de hemma idag. Jag behöver verkligen det för att känna att jag är bra och att jag duger precis som jag är.

Vuxna barn till alkoholister uppfattar sig själva som annorlunda.

Jag vet inte ifall jag ser mig sälv som annorlunda men de känns som om INGEN förstår mig. Det känns som om alla mina åsikter och tankar skiljer sig ifrån mängden.

  Vuxna barn till alkoholister är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga.

Stämmer, för mitt ansvarstagande är övedrivet. Om vi tar min sambo till exempel så ber jag aldrig om hjälp med att fixa saker här hemma som ska göras. Jag har väldigt lätt att ta på mig ansvar för andras saker också. Gör jag något som innebär ansvar så är de alltid 120% istället för 100%

  Vuxna barn till alkoholister är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det.

Korrekt, hos mig för man hur många chanser som helst även om perosnen ifråga inte förtjänar dem. Man kan såra mig hur många gånger som helst för att sedan kunna komma tillbaka och jag ger allt och lite till för den personen. Så mycket så att jag ofta glömmer bort att sätta mig själv i första hand. Vilket inte är något possetivt.

  Vuxna barn till alkoholister är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenserna av gjorda misstag.

 Det stämmer, jag vet inte hur många sömnlösa nätter som jag försöker reda ut mitt förflutna. Jag tänker mycket på vad som hade hänt om jag gjort så eller om jag gjort så. Jag funderar väldigt mycket på mina misstag genom livet och vad jag hade kunnat ändra på för att inte begå de misstagen.

Jag har nu fått en förklaring på svart och vitt hur jag är som person. Att läsa detta var extremt jobbigt. Jag visste att jag hade blivit påverkat av att pappa är alkoholist kunde aldrig i mina vildaste drömmar trott att hela min personlighet blivit formad utav pappas missbruk. Detta blogginlägg var väldigt nyttigt för mig att läsa och begrunda. Jag fick ett svar, ett svar på hur det egentligen påverkat mig så undermedvetet.

 Jag har haft olika bloggar fram och tillbaka i ca 3 år och ni som följt mig tidigare och ni som känner mig peronligen har säkert någon gång läst inlägg ifrån mig där ni sett att detta stämmer. Jag kämmer mig samtidigt ledsen för att jag ville inte att min pappas val och sätt att leva skulle påverkat mig så mycket. Jag ville att en del av mig skulle ha jag ha format själv och utvecklat, inte att pappas alkoholvanor skulle forma mig till den jag är idag. Samtidigt blir jag väldigt arg, bitter och galet förbannad på pappa. Hur kunde han göra såhär, hur kunde han!!

Men sedan inser jag att han inte är medveten om hur mycket han gjort oss andra. Och kommer nog aldrig bli medveten om det.

Dessa punkterna är ju ingenting att vara stolt över att bära, samtidigt som jag genom många år försökt intala mig att pappas alkholism fört något possitivt med sig. Att jag försöker vara stolt över den jag är. Men hur ska man kunna vara stolt över att ha dessa 12 punker som personlighet. Samtidigt som jag är enormt glad att jag läste det och fick allt på svart och vitt hur mycket det påverkat mig. Jag kunde aldrig i mina vildaste drömmar kunnat tro att mitt kontrollbehov kom därifrån eller att jag haft svårt att släppa in någon nära inpå berodde på min pappas alkohol vanor.

Men samtidigt skulle jag vilja fråga eller rättare sagt skrika ut till honom, det var såhär du gjorde mig pappa, är det verkligen sådan du ville att jag skulle bli?

Nu var det länge sedan jag tog och postade ett inlägg här på bloggen om det jag först och främst ville att man blogg skulle handla om, vuxna barn till alkoholister helt enkelt! Därför tänker jag ta och fortsätta det här med räddslor angående partnersskap.

  Rädsla nr 4: "Det spelar ändå ingen roll"
När man växer upp i en deprimerad miljö som man gör i ett alkoholisthem så utvecklas en deprimerande livsstil. När man är deprimerad tycker man att inget egentligen spelar någon roll. Den attityden är också ett försvar; "Om jag bestämmer mig att inget spelar någon roll blir jag mindre sårad om något går snett. Om jag bryr mig så blir jag förtvivlad om något går fel." Tyvärr så uppfattas man nonchalant och oartig p.g.a att man är osäker och har en dålig självkänsla. Dom vill heller aldrig tro att Dom är älskade, men kräver ständigt bevis på motsatsen.

Jag tar och börjar från början om att man som ett vuxet barn till en alkoholist utvecklar en deprimerande livsstil, det kan jag hålla med om till viss del för att man känner att man inte vill bli för glad eller för exalterad över någonting och ser allt med ganska negativa ögon. För om man säger att ingenting spelar någon roll så tror man tillslut på att det inte gör det. Lättaste vägen att ta! Jo för att när man lever med en förälder som är fast i spritens träsk så blir man lätt sviken och sårad och man bygger upp en mur just för att inte bli sårad och sviken lika lätt hela tiden så då rycker man hellre på axlarna tillslut och säger att det inte spelar någon roll.

Men jag kan inte instämma att det är för att man har dålig självkänsla man utger sig för att tycka att ingenting spelar någon roll utan det är för att man ska rädda sitt eget skinn och överlevnad från att inte hamna där själv. Sedan är man verkligen osäker som person då man inte tror att någon kan tycka om mig endast för att jag har haft en förälder som fastnat i spritens grepp! Det är någonting man verkligen får ta och arbeta med och jag är nu idag 20 år men jag har fortfarande en jätte bit kvar innan jag kan säga att jag inte är osäker på hur länge jag får behålla min älskade a eller att hur länge kommer mina vänner tycka om mig och vad tycker de egentligen om mig och mitt beteende som speglas in i min bakgrund? Ja det går ta många tanke ställningar kring det här.

Sedan till den sista punkten med att man ständigt kräver bevis på att sin partner älskar än, det gör jag hela tiden och får jag inte det utav honom så söker jag de hos mina vänner för mig är de hela tiden viktigt att känna att någon behöver mig och att någon uppskattar mig som person.